(DIS)PLACEMENT
katalog text
av Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
Det finns inga vulkaner i Oslo.
Det var många, närmare bestämt 500 miljoner år sedan som det norska fastlandet befann sig i närheten av en kontinentalspricka eller en förtunning av jordskorpan, vilket är förutsättningen för ett sådant fenomen. Ett vulkanutbrott här och nu vore orimligt, ja, onaturligt.
Ändå pyr det på en trottoar vid Tøyenparken.
Theo Ågrens ingrepp är småskaligt, den kägelvulkan som har trängt upp ur asfalten gör inga anspråk på att vara särskilt verklig eller skräckinjagande. Den anspelar på en dubbel monumentalitet — naturfenomenets och den offentliga skulpturens — men är så liten att man skulle kunna missa den när man går förbi. Eller missta den för ett mindre vägarbete. Vad blir en vulkan, själva sinnebilden för naturens destruktiva krafter, när den krymper till miniatyrstorlek och dyker upp mitt i en stad? Blir den en attrapp, en lögn eller ett skämt? Eller skapas en illusion av att staden, med sin ordnade effektivitet, är så stabil att den kan hantera vad som helst?
Själv påminns jag om en ganska lång och kylig cykeltur genom Göteborg för flera år sedan, där jag — bara för att jag cyklade i just en stad — så envist vägrade erkänna att mina händer domnade på styret att jag kom hem med frostskadade fingrar. Som om den urbana inramningen skulle undanta mig från både vädret och min egen fysik. När jag satt på cykeln kändes det logiskt men värken som följde de närmsta dagarna övertygade mig om motsatsen. Det var en mycket banal upptäckt.
En liten vulkan på en trottoar leker med illusionen om stadens stabilitet, puttar den ur kurs. Det är en mycket gammal illusion som sträcker sig tillbaka till det agrara samhällets ständiga kamp med den vilda naturen. Staden, liksom det kultiverade landskapet, höll dessa krafter på avstånd och fick representera både ordning och överlevnad. Det är inte förrän efter industrialismens expanderande stadsliv som den vilda naturen börjar betraktas som vacker istället för hotfull, besvärlig och ful.
Vid Tøyenparken gör sig också några högst verkliga vulkaner påminda. Tankarna går till de senaste utbrotten på Island; Grímsvötn den här våren och Eyjafjallajökull förra året, vars verkningar under några veckor stökade till den europeiska supermoderniteten genom att slå mot själva dess livsnerv: rörlighet. En vidsträckt transport av små askflagor fick andra transporter att helt upphöra, långt bortom vulkanernas farozoner.
Skalförskjutningar och förflyttningar går igen i flera av Theo Ågrens verk. Storslagna och sublima landskap uppträder i fel storlek och på fel plats och förvandlas till något att leka med istället för att hänföras av. Det till synes vardagliga laddas med magiska inslag, fantasi och verklighet flyter samman. Handlaget är lätt. Men under den lekfulla ytan dröjer sig förnimmelser av det oändliga och skoningslösa, av det sublimas oerhörda krafter.
Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist
................................................................................
There are three kinds of spaces in this world: those that act like you thought they would, those that don’t act like you thought they would, and those that have started to think for themselves.
Essay by Markus Degerman
................................................................................
Theo Ågren and Björn Hegardt have been working together since 1998, when they staged the collapse of a living room in Trondheim. The installation, called Vertigo, consisted of a room that had been furnished in obvious opposition to its normal existence as an irrefutably defined and easily comprehensible environment. You might call it a soft-spoken negotiation of the state of things: the furniture seemed to be in the process of sinking into the walls and floor, for example, and the wallpaper’s medallion shapes had broken out of their orderly symmetry and appeared to be in the process of formal regeneration.
Vertigo is an appropriate introduction to Ågren and Hegardt’s joint artistry, coming as it did at the start of a now ten-year collaboration. It is worth noting that, in addition to their work together, each has worked individually on exhibitions and projects that differ markedly from the other’s, and this individual work clearly influences and enriches their shared work.
Ågren and Hegardt’s art often begins with interiors that are in various states of change. Where these changes will end is left open, for the most part, since the works capture a process that has suddenly stopped, or perhaps merely taken a pause in its evolution. The artists are less interested in depicting a final, fully evolved state than in proposing a more dynamic relationship to the rules of the game by which we perceive space. The result is a sort of dissolution of the established conventions of what is normal or common in everyday life, what is true and what is false.
Their installation White Light, currently on view at Prosjektrom Carl Berner, though a development of earlier work, is not as clearly related to interior design. This time, instead, the site itself has been given a far greater significance than one at first realizes. Prosjektrom Carl Berner is a public gallery space in an Oslo subway station known to the artists for its gloomy rawness. In the installation, a series of familiar objects plucked from a typical home seem to be caught in a state of levitation, and drawn toward an increasingly intense point of white light. In addition to its literal meaning, the term “white light” has several idiomatic connotations, including the use of methamphetamine or the light sometimes associated with a near-death experience.
In Plato’s Republic, Socrates gives us the well-known Allegory of the Cave, in which a group of people sit imprisoned in a cave with their backs to the entrance. Their only experience of the world outside is through the play of shadows cast on the cave wall by whatever passes by the mouth of the cave. The cave analogy is meant to describe the distinction between the world of the senses and the world of ideas: what we perceive in the realm of the senses (inside the cave) is merely an incomplete interpretation of the reality that exists in the idea realm.
The location of Prosjektrom Carl Berner along the ramp that descends into a subway station puts the gallery space somewhere in the transition between above and below ground. It’s in the midst of an environment designed for effective passage toward or from further transportation. An architect uses various means to create spatial relationships by dividing or delimited spaces. These spatial relationships do more than just determine the character of a building or the form of a subway station, they express in the broadest sense a particular organization of daily life. And in that sense, questions of how their designs are generated, utilized, or interpreted take on a political dimension.
Like the use of amphetamines or a brush with death, and with perhaps greater urgency for the general public, art can open up possibilities for reinterpreting all sorts of boundaries. In this way, Ågren and Hegardt’s white light is not meant to illuminate the cave and reveal the underlying reality; here it becomes instead a medium that allows an alternative articulation of time and space. In many ways the genius loci of the gallery site is its position in the midst of a transition or passage between different conditions and places—between work and leisure, between art and life. By dissolving the contours of spatial articulation that distinguish one state from the next, Ågren and Hegardt break down the inherent dichotomy between them. This is not a matter of uniting contradictory concepts but rather exploiting the space between them. Somewhere between on the way out toward the light at the end of the tunnel and on the way down into the darkness, a moment of opportunity appears in which an entirely different organization is possible. What we make of that opportunity is another matter.
................................................................................
Gravity’s end
by Lars Bang Larsen 2005
................................................................................
Collaborative practice depletes the individual signature and does that it no longer is the centre of attention and agency. It is an alternative to the individual mythologies of the art world – in the collaboration there is no expressionism, no secret feeling or intentionality. Rather, what is created belongs to a shared order that is potentially more open and more politically charged.
It is no coincidence that Björn Hegardt and Theo Ågren’s projects are about space: as such collaborations - since they are not private - imply social space. Collaboration is not studio practice but belongs to the street, the bar, the bedroom – wherever conversation takes place. Their works make for a trajectory from an interior, mental reality to a public one: from the individual doubt that what I see may be a trick of the brain, to the transposition of a living room to the street where it contests the logic of urbanity.
Hegardt and Ågren’s installations convey a particular dynamic between the still life and what is alive, in transformation, animated. Anima is to be taken literally as the objects in their works have a life of their own, a soul or will that moves them. It is ‘the stuff that surrounds us’, as the Wallpaper Magazine slogan goes, which in this context is made somewhat ominous as the stuff we are surrounded by looks back at us and rebels against the domestic logic that we project upon them. The installations What a Curious Feeling (2004) and Office (2003) are like stills from a 3-d film showing a given environment in a state of decomposition or turbulence: frozen slices of time between a before and an after. Opening space up to time, The Calm Before The Storm (2002) employ kinetic elements (such as a shaking chandelier and the eyes of a stuffed pheasant popping out) to demonize a white cube, turning it into an 18th century living room that the artists in this way, as they write elsewhere in this catalogue, subject to a ‘historical flashback’. It is as if the beholder stepped into a Stephen King novel. As Freud sloganeered ‘We are not masters of our own house’, using the dwelling or the interior space as the figure of the Western mind with uncanny forces lurking in its ‘basement’ or ‘backyard’.
However inexplicable the goings-on in their installations, Hegardt and Ågren’s work is not a kind of magical realism. The materials they use are poor and unassuming, and the psychological effects of their cheap tricks are more suggestive than spectacular. When somebody insists on the Real it is usually because they want to control it. In this way, the low-key illusionism in Hegardt and Ågren’s work becomes a strategy to dupe reality: disorder and discomfort are lent an ambivalent dynamics that define a kind of suspension. The series of photographs Galerie Mörkefischer (2000) could be the moment before a mental crash; or it could be an ecstasy where unexpected equilibriums are reached.
It remains an open question whether Hegardt and Ågren’s installations have been animated by the invisible hand of exterior forces (spirits? Artists goofing around?) or whether the disorder in them is the effect of forces inherent to the speed of life. The Greek philosopher Heraclitus said that we never see the same river twice. Similarly, in Hegardt and Ågren, we never see the same livingroom twice. Everything is in flux, everything flows – even in those places where we think we are ourselves and in charge.
When gravity dissolves, the situation can go towards chaos or towards new lines of flight. At the end of the day maybe this turbulence really is a liberation of sorts.
................................................................................
Solnedgång i köket
Av Ann-Charlotte Glasberg Blomqvist , publicerad i Göteborgsposten 2006
................................................................................
Det är närheten till en småtrist verklighet som gör Björn Hegardts och Theo Ågrens utflykter i det absurda så verkningsfulla.
Suspicious landscape. Med den titeln tänkte jag mig en utställning som tar spjärn mot en lång tradition av landskapsrepresentation, med dess föreställningar om naturen och hur människan brukar den. Men så mycket landskap i bemärkelsen "natur" är det inte tal om i Theo Ågrens och Björn Hegardts utställning. Däremot är det ganska "suspicious". Här verkar naturen, eller åtminstone delar av den, ha klämt in sig i de mest vardagliga urbana miljöer. En evig solnedgång pågår innanför kökets ugnslucka, och det är mycket möjligt att det är samma sol som sedan krockar mot soffbordets blanka yta i installationen Falling dawn.
Stadslandskapet är annars det som tar störst plats. Det breder bland annat ut sig i ett väggtäckande fotografi, mörkt och folktomt med blanksvart asfalt. I built this city påpekar Björn Hegardt i verkets titel, och visst framgår det. Illusionen av verklig stad haltar när de egenhändiga konstruktionerna blir synliga. Här finns likheter med Jonas Dahlberg (snart aktuell på Bohusläns konsthall) och den ändlösa kameraåkning mellan byggnaderna i en likaledes fiktiv stad i verket One Way Street, men där Dahlbergs stadsmiljö är polerad och modernistiskt avskalad framstår Hegardts mer som hopfogad enligt lustprincipen. Balkongerna har exakt likadana balkonglådor, men de skevande byggnaderna saknar logik.
Duon Ågren och Hegardt ställde ut tillsammans för fyra år sedan på Galleri 54, då tillsammans med Mariken Kramer, och det var lätt att bli förtjust i deras humoristiska bearbetningar. Björn Hegardt visade då en serie fotografier där han genom att leka med skala och perspektiv kunde göra egna tillägg i den urbana miljön - leksaksbilar beblandade sig med den riktiga trafiken och cowboys och kaktusar invaderade en skyline i solnedgången. Nu finns bara en sådan bild med, Platz der Vereinten Nationen-Leninplatz, där ett berlinskt byggnadskomplex styckats av i en enkel men effektfull live-kollageteknik (ja, det låter sig inte så lätt beskrivas - man måste helt enkelt gå och se det). När steget väl är taget, från att omskapa det befintliga till att skapa hela stadsbilden själv, låter ändå Hegardt den autentiska staden ligga i bakgrunden och lura. Som fond, avlägsen referens eller förebild. Det urbana rummet framställs som både overklighet och framlekt dystopi.
Det är just närheten till den småtrista verkligheten som gör Hegardts och Ågrens utflykter i det absurda så verkningsfulla. Theo Ågrens omarbetning av objekt gör sig bäst när de består av små skiftningar, som när troféhornen på väggen helt omärkligt förvandlas till trädgrenar. Tekannan som läcker ut något vitt fluff känns däremot mest putslustig och i Man & Nature har de små skulpturerna spårat ur i hämningslösa populärsurrealistiska övningar. Riktigt så långt hade han inte behövt gå.
................................................................................ Stadslandskapet är annars det som tar störst plats. Det breder bland annat ut sig i ett väggtäckande fotografi, mörkt och folktomt med blanksvart asfalt. I built this city påpekar Björn Hegardt i verkets titel, och visst framgår det. Illusionen av verklig stad haltar när de egenhändiga konstruktionerna blir synliga. Här finns likheter med Jonas Dahlberg (snart aktuell på Bohusläns konsthall) och den ändlösa kameraåkning mellan byggnaderna i en likaledes fiktiv stad i verket One Way Street, men där Dahlbergs stadsmiljö är polerad och modernistiskt avskalad framstår Hegardts mer som hopfogad enligt lustprincipen. Balkongerna har exakt likadana balkonglådor, men de skevande byggnaderna saknar logik.
Duon Ågren och Hegardt ställde ut tillsammans för fyra år sedan på Galleri 54, då tillsammans med Mariken Kramer, och det var lätt att bli förtjust i deras humoristiska bearbetningar. Björn Hegardt visade då en serie fotografier där han genom att leka med skala och perspektiv kunde göra egna tillägg i den urbana miljön - leksaksbilar beblandade sig med den riktiga trafiken och cowboys och kaktusar invaderade en skyline i solnedgången. Nu finns bara en sådan bild med, Platz der Vereinten Nationen-Leninplatz, där ett berlinskt byggnadskomplex styckats av i en enkel men effektfull live-kollageteknik (ja, det låter sig inte så lätt beskrivas - man måste helt enkelt gå och se det). När steget väl är taget, från att omskapa det befintliga till att skapa hela stadsbilden själv, låter ändå Hegardt den autentiska staden ligga i bakgrunden och lura. Som fond, avlägsen referens eller förebild. Det urbana rummet framställs som både overklighet och framlekt dystopi.
Det är just närheten till den småtrista verkligheten som gör Hegardts och Ågrens utflykter i det absurda så verkningsfulla. Theo Ågrens omarbetning av objekt gör sig bäst när de består av små skiftningar, som när troféhornen på väggen helt omärkligt förvandlas till trädgrenar. Tekannan som läcker ut något vitt fluff känns däremot mest putslustig och i Man & Nature har de små skulpturerna spårat ur i hämningslösa populärsurrealistiska övningar. Riktigt så långt hade han inte behövt gå.
About Theo Ågren
................................................................................
Rakethundar och flygande hästar
Artikel av Maria Lundin, Borås Tidning 2010-04-03
Markkonstnärerna Theo Ågren och Marta Runemark har fått uppdraget att utsmycka Sätilaskolan.Rymdhunden Lajka, flygande hästar och en rymdraket.
För konstnären Theo Ågren är uppdraget speciellt eftersom hans barn går på Sätilaskolan.
– Jag kommer att se skulpturerna dagligen de närmsta tio åren och då vill man göra bra i från sig, säger han och ler. Han har inspirerats av skolans rymdprofil och kommer att göra en rymdraket i aluminium samt rymdhunden Lajka gjord i betong.
– Det är spännande med rymden. Lajka och rymdraketen ska höra ihop och eleverna ska kunna fantisera ihop något kring dem.
Rymdraketen ska bli lite humoristisk och är inspirerad av serietidningar.
– En raket är en symbol för att gå i skolan. Man lyfter mot högre höjder.
Hunden blir mer realistisk och är gjord efter bilder på Lajka. Hon kommer att kika fram bakom ett hörn.
– En elev kanske kan identifiera sig med en hund som känner sig lite ensam. Här finns en viss tragik. På en skola är inte allt bara glatt och konsten kan knyta an till det som är jobbigt också.
Theo Ågren vill inte att hans konst enbart ska vara fin, utan han vill väcka frågor.
– Man kan till exempel fundera på om det är okej att offra djur för att människorna ska ge sig ut i rymden.
Theo Ågren jobbar både som konstnär och som utbildningsansvarig på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Hans skulpturer kommer att finnas på Sätilaskolan först 2011-2012.
Den andra utvalda konstnären är Marta Runemark som bor i Öxnevalla.
Hon kommer att göra två hästar med vingar. En större skulptur ska placeras i en glasmonter och en mindre (med mycket detaljer) ska finnas i ett tittskåp.
Att valet föll på just hästar beror på att hon varit en riktig hästtjej.
– Jag kände att jag måste göra något som jag tycker är roligt.
Hästen kommer att få sådana vingar som användes i flygets barndom.
– Det finns mycket symbolik i vingar - om vingarna ska bära, om man ska våga pröva sina vingar.
Troligtvis kommer Marta Runemarks skulpturer att finnas på plats på skolan i höst.
– Jag hoppas att skulpturerna ska inspirera eleverna. Ibland kan konsten bidra till något så banalt som att man blir glad. Det kan räcka, det behöver inte vara djupare än så. Konst behöver inte vara svårt.
Hon använder sig av en blandteknik i sina skulpturer. Stommen är av armeringsjärn och hönsnät och sedan formar hon figuren av papier-maché. Ovanpå det fäster hon tyg som hon lackar för att det ska bli styvt.
Sammanlagt satsar kultur- och fritidsnämnden 200 000 kronor på de fyra skulpturerna.
................................................................................